Är hemma och har precis nattat dom andra barnen. Paul och jag har pratat med varandra via Skype, christopher är jätteledsen och vill att jag ska komma till honom. Fy vad jobbigt det är att inte kunna tillfredställa sitt barn. Men dom andra barnen behöver också träffa mig. Jag har fruktansvärt ont i hjärtat som är fyllt av sorg. Varför ska man som människa behöva genomlida detta???Kan inte koppla av…
Efter att ha diskuterat med Läkaren inser jag en gång, hur allvarligt detta är. Överläkaren har talat om för mig, vilka hinder som kan komma på vägen och hur riskfullt dessa hinder är. Men jag skiter idet, för jag måste tro på att han ska klara detta!! Annars orkar man inte ta sig igenom denna behandling.
Christopher har varit väldigt ledsen, sjuksköterskan har lagt om hans CVK (central Ven Kateter). Det är inte så kul för att man måste hålla fast honom och tvätta rent med sprit och lägga nytt förband. Hur många 4-åringar tycker om det???Det är så jävla jobbigt
Natten har varit ok, christopher har sovit. Har själv blivit störd av dropp och diverse provtagningar under natten. Christopher vaknade tidigt och ville som vanligt börja spela playstation, jag är trött på alla spel. Men det är bara att hålla ut. Jag är nöjd så länge han är nöjd. Christopher har ätit tre ballerina kakor till frukost, det är skitbra med kalorier. Paul kommer på em och byter av mig. Fram till att han anländer är det bara att sysselsätta sig med spel, spel och spel. Det är tungt att vara isolerad i ett rum med två fönster, tittar man ut så ser man en ful betongväg. Inte så upplyftande….Men vad gör man inte för sitt barn. Jag måste ha tålamod.