Har precis kommit hem, hämtat William och Alex från skola resp dagis. Dom verkar vara på bra humör. Men det är inte jag. Har inget tålamod, är trött och känner mig allmänt ”pissig”. Vilken miljö det är på sjukhus. Christopher fick panik när jag lämnade honom, han ville följa med. Med tårarna gömda, så började jag att störtgråta i bilen. Detta är bara början, snälla låt tiden gå fort. Måste sluta nu, orkar inte skriva mer idag. Kram Tamana
Dag 2. Blev inlagda igår på KAST, transplantationsavdelningen på Huddinge Sjukhus. Började dagen med blodprover, information om allt möjligt mm. Christopher vill inte vara här, han vill åka hem. Känns skitjobbigt att behöva vara inlagd, det känns som ett fängels. Ute i det fria, jobbar folk, äter god mat och förhoppningsvis njuter av deras liv. Men här är vi, instängda. Min son håller humöret uppe än så länge. Hela natten har dom sprungit och tagit prover och kollat hans allmäntillstånd. Jag kan inte sova, pga att jag hörde ett annat barn skrika hela natten. Men jag tror och önskar av hela mitt hjärta att min son ska bli frisk. Är det det här jag ska stå ut med, så får jag fan göra det. Men det är ett helvete, inte bara för christopher utan hela familjen. Så njut av era liv.
Christopher insjuknade i AML, akut myeoloisk leukemi april 2008 han var då två år. Startade igång behandlingen med tunga cytostatika kurer i sex månader. Det var en tung tid med många inläggningar på sjukhus med infektioner och biverkningar. Vi tog oss igenom detta. Sakta men säkert började han att återhämta sig. Vi fick tillbaka våra liv och christopher höll sig frisk i ca 14mån innan sjukdomen kom tillbaka nov 2009. Vi började om igen med cytostatika och nu har christopher börjat med sin benmärgstransplantation på Huddinge Sjukhus.